Långörens fortifikationer
I Karlskrona östra skärgård påbörjades befästningsarbeten på 1920-talet på Östra Hästholmen (Killeberget) samt under 1930-talet på Långören och Lungskär. Året efter andra världskrigets utbrott var området ett väl utvecklat befästningsområde, där de tre inloppen (mot Torhamnsfjärden s k östra inloppet, Kållafjärden och Gåsefjärden) försvarades med såväl tunga som lätta batterier och mineringar. Redan på 1950-talet påbörjades avveckling av förbanden och i dag återstår endast delar av ett hemvärnskompani för hela området. De lätta batterierna i området ersattes på 1970-talet av lätta, rörliga robotbatterier och artilleritroppar med 40 mm dubbelautomatpjäs m/36.
Utbyggnaden på Långören påbörjades 1930, då 3 st 57 mm pjäser modell 1889B placerades på ön i öppna värn. Vid tiden för andra världskrigets utbrott byggdes pjäserna in i bunker, vilket gav en skjutsektor på cirka 120 grader. Batteriet hade till uppgift att förhindra framträngande genom östra inloppet. Batteriet utgick ur krigsorganisationen 1969 och sista övningen genomfördes 1964. Pjäserna nedmonterades på 1970-talet.
Pjäserna hade en skottvidd på cirka 5 500 meter och en eldhastighet om 20-25 skott per minut. Egentlig eldledningsutrustning saknades, varför batterichefen vid skjutning hade att uppskatta avstånd till och kurs och fart på målet. Bemanningen uppgick totalt till cirka 25 man.
Till stridsmedlen hörde också en minering med minstation. Detta var landets minsta fasta minering, en mina i varje linje. Inloppet från öster är nämligen så trångt, att en mina var tillräckligt för att spärra passagen. Detta innebar också, att minstation m/ä (modell äldre) kunde bibehållas hela den tid, mineringen levde. M/ä innebär i princip en strömbrytare, med vilken man fick minan att detonera. På minstationens tak fanns en betongställning för strålkastare. Bemanningen uppgick till cirka 10 man. - Minspärrtroppen utgick ur krigsorganisationen 1988 och mineringen togs hem. Minstationen med tillhörande strålkastarplats är i dag riven.
På ön fanns också ett kulsprutevärn och ett antal skyttevärn. Dessa hade ingen egen bemanning, utan bemannades av personal från batteriet och minspärrtroppen.
Under andra världskriget ingick Spärren Långören i "I:a Sektionen", där sektionsledningen var placerad på Killeberget, Östra Hästholmen. Spärren hade tillkommit i 1936 års försvarsbeslut. I spärren ingick batteri Lungskär, batteri Långören, minspärrningen (dåtida benämning) Långören, sjöbevakningsavdelning och strålkastaravdelning.
År 1956 inordnades förbanden på Långören i Spärrbataljon Torhamn med stabsplats på Ytterön och förutom batteri och minspärrtropp fanns på Långören del av Spärrbataljonens underrättelsepluton i form av signalstation och bevakningsbåt. Radarövervakning skedde från spaningsradarstation på Utlängan. Signalstationen fanns i det gamla lotshuset, även sedan lotsstationen lagts ner 1960. Till detta kom trossfunktioner som koktross, sjukvård, reparationsresurser m m.
På ön fanns vidare ett skyddsrum med sambandsfunktioner, ett skyddsrum som i fredstid användes som mobiliseringsförråd. Till detta kom matsal, marketenteri och ett barackläger, samtliga med tillhörande uthus. Totalt omfattade förläggningen på Långören under andra världskriget ca 70 man, varav 4-5 var officerare. Officerarna var oftast inneboende i Långörens civila by.
I dag finns inga spår efter minstation med strålkastarplats, pjäsbunkrarna är plomberade, baracklägret med skyddsrum liksom skyddsrummet norr om byn överlämnade till de markägare, vars mark de står på, marketenteri och matsal sålda, medan lotshuset numera ägs av Långörens Hembygdsförening.
Långörens befästningar med tillhörande byggnader är markerade på kartan Batteri Långören och avser situationen under andra världskrigets mobilisering.
KA-batteriet presenteras med ett urval foton. Vissa byggnader – förläggningsbarack, matsal och marketenteri – har senare byggts om till privata fritidshus.
Uppdatera denna sida
